tankar och slutsatser.

; Kiwi är en riktigt smarrig frukt. Synd att jag inte har insett det förens nu, när jag är 18 år.
; Hur tänker döva?
; Ska jag våga skriva 10 juni, i min mössa än? Det kan ju bli fult..
; Varför finns det enbart fyra olika ögonfärger i världen?
; Hur kommer det sig att igår var det +14 grader och idag snö och +3 grader?
; De nya ungsbakade chipsen från OLW är inte alls lika goda som man tror innan man äter dem. 
; Hur får jag min orgide att blomma igen?
; 10 timmars sömn behöver jag en skoldag för att vara utvilad.
; Vad ska vi ens göra på psykologi seminariet nästa vecka?
; Varför valde jag ens psykologiB?
; Det är tydligen farligt att sitta närmre än 30 cm ifrån en lågenergi lampa. 
; Jag har hittat två alternativ till champange frukost-klänning. 
; Jag behöver en ljus jeansjacka. 
; Lördag. Grilla. Vin. Musik. Vänner. Hugo. Kärlek. Längtar. 
; 50 dagar kvar rill utspring. När började det gå såhär fort?
; Jag vill stanna tiden. 

top 3 universitet.


min nya dröm.


jag ber en bön när ingen ser mig.

Det känns bra nu. Iallfall inte lika farligt som det gjorde för tre timmar sedan. Du har det bra där du är även fast det är svårt. Jag ska plugga på naturen. Jag tror att jag kommer fixa den, eller kanske iallaflall. Jag är peppad inför imorgon. Jag vill jobba hårt med projektet, jättehårt! Jag ska på dansträning inför gymnasieslaget och jag är glad, för jag älskar att dansa även fast jag inte har dansat i klass på snart ett år. Efter dansen ska jag träffa en av mina bästa vänner och fika och prata om livet och dess problem.
Jag känner att livet samarbetar med mig igen även fast jag fortfarande inte vet vad jag ska bli eller vad som händer i höst och vad jag ska göra med mitt liv innan jag ska bli polis. Men det är ett problem som jag ska försöka lösa på fredag, eller nästa vecka eller om ett år. Nu mår jag bra, just nu. Det ska jag försöka ta vara på.  

forni.

Det är det här som mina armar ryser av.


haiti.

För ungefär åtta år sedan satt jag i ett av de många klassrum i Smedbysskolans lokaler för att lära mig engelska. Jag var tio år och min engelska var i nybörjar åren. Engelska har alltid varit mitt värsta ämne under min skoltid och det ämne som jag alltid har haft svårast för, även när jag var tio år.
Min lärare Anette brukade alltid avsluta våra engelska lektioner med att lyssna och sjunga med i en engelsk låt som fanns längst bak i boken. Min favorit var We are the world av självaste Michael Jackson.
Dock kunde jag bara förstå de två meningarna We are the world, we are the children men låten fick mig att rysa av välbehag.
Jag hade ingen som helst aning om att låten spelades in för att hjälpa de fattiga i Afrika men idag ryser jag fortfarande av välbehag när jag hör den nya versionen av We are the world men idag är den omgjord för att hjälpa Haiti.



Hjälp till


känslan.


                          tack vare spanskan fick jag uppleva det här. bästa bästa bästa puerto ♥


Idag skrev jag mitt sista prov någonsin i spanska. Idag har har haft min absolut sista spanska lektion någonsin under min gymnasietid. Och vet ni vad? Jag är så jävla nöjd och stolt över mig själv! Fyfan. I tre år har jag tragglat spanska glosor och verb former och ja, gud vet vad jag har lärt mig mer. Jag har lyckats lära mig ett språk som en stor del av världens befolkning talar och jag kan faktiskt göra mig förstådd (även fast Macarena föredrog att jag pratade engelska).
Om tre månader och 24 dagar springer jag ut från Samhäll Medie programmet med tre stycken spanska kurser på betyget. MVG och 2VG. Fyfan vad jag är bra.

Igår pratade jag och Natalie om känslan som vi kommer att känna mellan att studentveckan börjar och efter att all stress i skolan har lagt sig, då alla uppgifter ska vara inlämnade och de ska vara klara att sätta betyg. Då vi treor enbart kommer glida omkring i skolan och känna "Vi klarade det, JAG klarade det!"
Herregud. Jag kan inte ens föreställa mig det. Idag uppnådde jag en uns den känslan, jag kände den liiiite mer när jag var klar i matteB och den känslan kommer vara fulländad i slutet av maj. Längtar 


jag är stark.

Du krymper plötsligt tjugo centimeter när du råkar titta någon sekund för länge på ett fotografi som är taget för alldeles för många år sedan eller när du håller handen runt hjärtat i halsbandet som var menat att hon skulle bära. Det är så lätt att rasa för så små saker (dom känns inte så jävla små).



Upprepa i huvudet att jag är stark jag är stark jag är stark. Eller ännu bättre skrik ut jag är stark jag är stark jag är stark.



För det är du.

Michaela Forni - En bok om kärlek

the winner takes it all.

Jag är trött.
Jag vill inget annat än att sova.
Om elva timmar sitter jag och diskuterar språkhistoria, just nu någonting som jag inte kan. Alls

10'e juni. Värme, sol, champange, vita klänningar, svarta kostymer, vita men smutsiga mössor, sång, glädje, lycka.
"FÖR VI HAR TAGIT STUDENTEN, FÖR VI HAR TAGIT STUDENTEN, FYFAN VAD VI ÄR BRA!"



Så, nu ska jag hälla i mig en kopp te eller kaffe och sedan ska jag plugga språkhistoria tills jag kan det.
Så det så!

bussfärd.

Det är konstigt hur ont det gör att se en familj stå utanför en kyrka och sörja en närstående, då jag vet exakt hur det känns och hur jävla ont det gör. Det är konstigt att känna sorgen ifrån dem genom bussglaset och sedan åka vidare som om ingenting hade hänt, fast känslan av sorg sitter kvar i mitt bröst. Det är konstigt att någon minut efter smärtan i bröstet tillkom, försvinner den och ersätts av en varm och glad känsla då jag ser en av mina närmsta vänner genom bussglaset.
Det är konstigt att sorg och glädje kan byta ut varandra så snabbt, det är som om det är två olika världar.

utspringsklänning.



Jag måste få springa ut i denna underbart fina klänning.
Det är en av de finaste klänningarna jag någonsin sett.
Måste ha ♥

början på framtiden.

Imorgon börjar vardagen igen, då allting återgår till det vanliga med skolan, träning och plugg. Gillar! Jag har saknat skolan, min klass och mina fina vänner. Det är ju trots allt inte detsamma utan det, utan er.
Samtidigt som jag känner mig peppad och taggad att komma tillbaka och ge gärnet så har jag ett litet ångest moln i magen. För imorgon är början på slutet, början på sista terminen av gymnasiet, de sista sex månaderna att känna sig säker, som jag har en trygghet och som jag har någonting att göra. 
Början på slutet, men även början på framtiden som Natalie sa igår. Det har hon rätt i, även fast det känns svårt nu så har hon rätt och det kommer jag att inse någongång. Kanske inte ikväll, inte heller imorgon eller om några veckor men någongång under året så kommer jag att känna att det och vara lugn vid tanken, inte panikslagen som nu. 
Jag hoppas verkligen att jag gör rätt beslut nu under våren och jag ska verkligen kämpa in i det sista, jag ska verkligen försöka. Det är nu det är dags, nu gäller det att lägga i femmans växel och köra så det ryker. För om fem månader ska jag stå och sjunga studentsången och vara så jävla stolt, det är mitt mål! 
Nu kör vi!  

 


jag vill ha dig nu som jag hade dig förut.

Jag vill.
Men jag försöker tänka att det här kanske är det bästa som någonsin kunnat ha hänt, jag vet inte.
Nej, jag vet verkligen inte längre.
Nu är du min ängel.

och för att det ska vara extra jävligt heter albumet För minnenas skull ...

panik.

Jag var nyss inne på Liu's hemsida för att kolla om det fanns några intressanta kurser som jag kanska kan läsa i höst om allting annat skiter sig. Jag kollade runt i kanske fyra minuter innan jag började känna paniken komma krypandes i ryggen och magen ...
Det slutade med att jag tröck ned rutan och loggade in på facebook istället med en jävligt jobbig känsla i magen, fyfan ta mig tillbaka ett år tack så jag hinner fundera mer och fixa allt som ska fixas. 
Usch, nu kommer jag inte kunna sova. Det känns som första veckan i skolan, då jag vaknade på nätterna av att jag kände paniken av balklänning, studenten och betygen.
vill inte, vill inte, vill inte
dör. 

jag lovar du betyder någonting.

Aldrig riktigt bra. Aldrig någonsin. Hur jag än vrider och vänder så blir det aldrig rakt, det har aldrig varit rakt och nu kommer det aldrig någonsin att bli rakt. Det känns som om det är över, en epok i mitt liv som plötsligt dras ifrån mig. Nu finns bara minnena kvar, de som jag inte vill minnas överhuvudtaget.
Ett tankvärt citat "Hoppet är det sista som överger människan" stämmer inte alls ikväll. Hoppet har runnit ut i sanden och jag vet inte om jag ska gråta, skrika eller vara tyst, så jag bara är. Så som jag alltid varit.
Det är sorgligt men jag kan inte ta det till mig, det känns bara tomt, det har gått upp i rök. Allting som jag försökt tro på, hoppas på och längtat efter försvann ikväll.
En del av mig försvann ikväll.

- Jag trodde att det någongång skulle bli bra, att det någongång skulle ta slut. På ett sätt gjorde det ju det men inte så som jag ville. Inte alls så som jag ville.





Trots allt ont du gjort mig så älskar jag dig så mycket att det gör ont, det gör så ont


christmas eve.

Idag är jag gladare. Jag vet inte ifall det beror på att det är julafton eller ifall det är för att imorgon är det juldagen och juldagen är = hugo.
Jag har fått fina klappar som är välbehövliga men julkänslan har aldrig infunnit sig i min kropp. Pappa sa att det var för att jag börjar bli vuxen, men det vet jag inte om jag tror på. Jag tänker mest på alla de ensama människor runt om i världen som inte har någon att fira jul tillsammans med eller har ens råd att fira jul. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när nära och kära får julklappar för tusentals kronor som enbart är till för att få en uns lyckokänsla i kroppen under ett par timmar och som sedan är som bortblåst igen imorgon kväll.

Min pappa kanske har rätt, att jag börjar bli vuxen när jag inte bryr mig speciellt mycket om vare sig maten eller klapparna. Visst låter jag klyschig men för mig är det sällskapet som räknas ♥ Kanske var det inte mitt år i år med julen, kanske var det för att två nyckelpersoner fattades och kanske var det för att det kändes ovant med snö på självaste julafton!

Samtidigt önskar jag att jag var fem år igen och varit rädd för tomten och känt ett lyckorus i kroppen bara någon nämde julafton. Så jag unnar varje unge, stor som liten, att de fick en fin julafton tillsammans med deras familj, vänner och släkt. För det var när jag var liten, det var då julen betydde som allra mest!

bitter tjej.

Är jag bitter? Är jag otacksam? Är jag självisk?
Ja, det är jag. Det borde jag verkligen sluta med! Jag blir arg på tjejer som har pojkvänner, arg på de som hittar tillbaka till sin bästa vän, arg på de som njuter av en härlig utgång. Medan jag blir bitter för att inte julgransbelysningen fungerar som den ska. 
Jag blir arg på människor jag tröttnat på, arg på människor som enbart tänker på sig själva och arg på människor som inte kan hålla tider eller tänka två steg frammåt. 

Egentligen är jag inte såhär, jag vet det. Egentligen är jag en snäll, trevlig och vänlig person som glädjer mig åt andras lycka. Tydligen inte den senaste månaden. Jag vet att jag måste andra på mig, bli så som jag var förut. För jag vill kunna glädja mig åt andra utan att få ett sting av förakt i mina ögon.
Jag måste!


she will be loved.

alltid samma ska, varje år. tack för att du enbart tänker på dig själv!

präst.

det är jävligt synd att jag inte är kristen. på riktigt! för om jag vore kristen, på riktigt, då skulle mitt framtida yrke kunna vara präst. jag tror att jag skulle passa bra som präst, dock om jag vore kristen, något som jag inte är. Det är inte heller någonting som jag skulle vilja bli bara för att bli präst.

det verkar intressant att vara präst, hjälpa människor i både med- och motgångar och framför allt möta alla dessa olika människor, små bebisar till vuxna och åldrande. levande och döda, glada och sörjande. 
inom präst yrket har jag allt som jag vill ha ut av mitt arbete, mitt yrke och det som jag kommer att syssla med en stor del av mitt liv. 
jag vill möta människor, alla olika slags människor och hjälpa dem. ta del av deras glädje eller sorg och finnas där som en stöttande mur. jag vet att det låter klyschigt, men jag vägrar sitta bakom ett skrivbord resten av mitt liv eller göra exakt samma sak under alla mina arbetsår. jag vägrar.  

därför tror jag att jag skulle bli en bra präst. jag tror att jag skulle kunna bli en väldigt omtyckt präst.
det är bara jävligt tråkigt att jag inte är kristen.


word.

Egentligen vill jag blogga som jag gjorde förut. Skriva några inlägg om dagen, skriva av mig när det kändes jobbig men även när jag var glad. Jag känner en distans hit, jag vågar inte riktigt öppna allt, visa vem jag egenligen är och skriva vad jag egentligen känner. Kanske är jag rädd. Jo, jag är rädd. Rädd över vad andra ska tycka, rädd över vad andra ska tänka.
Men har jag inte kommit över det där? Herregud, jag är 18 år och egentligen ännu äldre! Kanske kommer jag aldrig att komma över den där gränsen, gränsen som säger att det är för nära inpå, att det känns för mycket. Att ni kan ta en alldeles för stor del av mig. Veta för mycket om mig. 
Jag vill så gärna skriva som förr, men jag har så lätt att falla tillbaka. Inte se när det blir för känsligt och närgående. Kanske måste jag, eller har jag redan gjort allt det där?
Jag ska försöka roa er på bästa sätt, men jag måste få skriva på riktigt ibland. Så att det känns. 


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0