Jahopp. Snoret rinner, halsen är som sandpapper, huvudet är som bly och ja, min nyårsafton kommer att tillbringas i sängen, ensam. Men jag är inte bitter, nej! Det kan bli mysigt att ligga här hela dagen med glass och Voddler :) Det är du&jag Erika, vi får kämpa in i det sista!! Till alla er andra så hoppas jag att ni är någolunda friska och glada när klockan slår 12 så att år 2010 blir ett bra år, det vet jag att det blir ♥

ett år sedan ♥

Still sick. Hur mycket jag än vill vara frisk så blir jag det inte :| Jag har nu kommit in i fasen "jag-tror-att-jag-är-frisk-så-blir-jag-det" men icke, varje gång jag hostar, nyser, äter, sväljer, pratar ... så påminns jag om att jag är allt annat än frisk.
Nu ska jag ta en panodil, duscha och sedan gå och lägga mig ... igen. Och hoppas på att jag blir lite friskare tills imorgon iallafall, måste, måste, måste!

Någonting som förstörde min dag litegrann var att jag råkade klicka in på hm.se och insåg att deras vårkollektion precis hade släppts imorse... Jag har redan hittat fyra plagg som jag så gärna vill ha! Men nej, nu ska jag hålla mig tills iallafall nästa månad och beställa då. Får se om det håller..
Nu ska jag leta efter recept som jag och Erika kan äta på torsdag och sen måste jag ta tag i rapporten...

Idag har jag kommit fram till enastående saker:

- Det är inte okej att ha en för kort tunika till nylonstrumpisar
- OLW's Sour Creme&Onion chips är så mycket godare än Estrella's
- Jag har funnit den perfekta balklänningen, den 15 januari ska jag berätta om min dröm
- Lösnaglar blir inte alltid bra om man inte anstränger sig ordentligt
- Och att det är inte bra att ta ut cheesecaken 15 minuter innan man ska äta den = rinnig
... ungefär det.

och så har jag kommit fram till att min framtida danska man ska se ut exakt så här ♥

Min nya drog är någonting farligt. Varje dag klickar jag mig in på hm.com och tittar lite på deras shop online sida, varje dag hittar jag någonting fint som jag vill ha. Tidigare handlade jag på postförskott men nu har jag hittat ett billigare alternativ, månadsfaktura. Det ligger redan ett paket från HM och väntar på mig på ICA för 300 kronor och nyss klickade jag hem dessa tre söta toppar. Hur ska detta sluta?

Jag firade in år 2009 tillsammans med två av mina bästa vänner. När vi gick hem mitt i natten visste jag inte att år 2009 skulle bli så bra som det blev. Jag visste inte heller att det skulle bli lika dåligt som det blev.

Jag började året med att göra någonting som jag älskar att göra, som jag faktiskt är väldigt bra på att göra och någonting som jag tycker är otroligt roligt. Jag åkte till Vemdalen och var okontaktbar i fyra dagar, några av de bästa dagarna på året.

I februari längtade jag mest bort. Jag längtade till sommaren, hösten och alldeles för mycket längtade jag till våren 2010. I skolan peppade jag mig med spanskan och Puerto Real-resan som skulle bli det roligaste som jag hittills gjort i hela mitt liv.

I slutet av februari försvann en del av mig. En av de finaste personer som någonsin existerat försvann ifrån mig och de kommande veckorna var som en enda stor dimma. Natten till den första mars firade vi en nybliven 18-åring och den kvällen hade jag roligt på riktigt, tillsammans med fyra av mina finaste vänner. Vissa av oss fann kärleken, andra av oss lekte på en tampmaskin och någon däckade med en skål nötter i sin famn.

Mars månad gick mest ut på att räkna ned dagarna till den 25'e. Jag och Carro taggade varje dag och idag är det bästa val jag någonsin gjort Puerto-resan.

Morgonen den 25'e mars åkte jag till Skavsta flygplats med två tjejer som jag knappt kände, den 2 april kom jag tillbaka, gråtande till Skavsta flygplats med 39 nya vänner. Vissa närmare hjärtat än andra och med inget som jag någonsin ångrat.

Från den 25'e mars till den 23'e april levde jag i en bubbla. Spanien-bubblan som vi kallade den. Jag hade ingen koll på någonting annat än Carro, Erica, Elin och alla spanjorer och det gjorde mig ingenting. Just då ville jag alltid leva så, alltid skratta tills jag vek mig dubbel och alltid lacka ur på tröga spanjorer. Trots allt så var det ju dem som jag tyckte mest om just då, konstigt nog. 

Den 23'e april trodde jag aldrig att det skulle bli som vanligt igen, att jag aldrig skulle sluta känna den saknad som jag bar på och jag trodde att vår bubbla skulle vara förevigt.
I samma stund som bussen åkte iväg sprack bubblan och sedan dess har den aldrig varit den samma. Drömmarna och tankarna kring en återresa till P-R var framme redan när de lämnade Sverige.

Maj månad infann sig och vissa försvann medan andra nya kom in och längtan efter våren 2010 infann sig lika snabbt som solen kom fram. En lördag eftermiddag stod jag på scen i Hörsalen och dansade så att hela jag lyste! En av de bästa känslorna och adrenalinkickarna på hela året!



Det rosa hucklet och Smultrontröjan var på ännu ett år och ja, jag trivdes de första veckorna innan schemat hade börjat och jag blev uttråkad på att göra Winervalsar och Sega Fredos 

Hela sommarmånaderna tillbringade jag antingen på jobbet, på landet, hemma hos Sara (i Saras pool) eller med Sara. Även där infann sig en längtan och dagarna till myndighetsdagen kom närmre och närmre. Jag tog även en himla massa körlektioner och lekte runt i stan med mysiga människor.   
 

Skolan började och Sara var försoven, projektet kom igång på riktigt och ångesten inför den stora dagen började infinna sig.

Jag fyllde 18 år och den 26'e augusti var ingen lyckligare än mig tillsammans med cheesecake och misslyckade kladdkakor. Jag fick den sötaste cupcake som jag någonsin sett av Erika ♥

En sensommar kväll åkte jag cykeltaxi för första gången i mitt liv och innan dess hade jag blivit firad på bästa sätt av mina allra 12 finaste vänner. Den natten levde jag på riktigt och dimman var oändlig.

September innehöll mest sjukdomar, utgångar och kärlek som inte var besvarad.  Jag och Elin bokade flygbiljetter tillbaka till Puerto Real och om jag ska vara ärlig så är det, det dummaste jag gjort i hela mitt liv. Ångesten i 47 dagar höll på att kväva mig. Det var i början av oktober som jag började andas på riktigt igen efter flera fina besked. Jag började räkna dagar och hjärtat slog lite hårdare för varje slag.

Den 22 oktober flög ett plan från Skavsta flygplats till London-Stanstead och vidare till Sevilla. Varken jag eller Elin var på något av de flygplanen. 1500 kronor fattigare men vi myste på ett fint hotell i Stockholm på höstlovet istället och investerade oss i ännu en biljett till vintern.  

I november började det närma sig och efter några genomlyssningar får grabbarna fina betyg.

Jag började plugga körkortsteori och sista veckan i november bodde jag på körskolan i princip. Dock var det värt det för min december månad kunde inte börjat bättre än med ett körkort i min hand.

Ett år har gått. 12 månader, 52 veckor och 365 dagar. De har innehållt både bra och dåliga saker. Glada, lyckliga och underbara känslor men samtidigt en enorm sorg och saknad efter två byggstenar.

Det var tänkt att på lördag skulle jag ha åkt iväg till Puerto Real tillsammans med Elin, Carro och Erica. Tänk vad mycket som kan ändras på bara några månader. Istället för att fira in det nya året på vår favoritbar i Puerto gör vi det istället var för sig, vissa i Sverige och andra i Australien.

Jag kommer att fira in mitt 2010 med de två som jag firade in det med förra året och jag vet redan nu att det kommer bli lyckat.

Det är med blandade känslor som jag firar in år 2010. Det är med glädje inför våren och försommaren med student, bal och konserter. Det är även med ovisshet och rädsla inför sommaren, hösten och resten av mitt liv. Men på något sätt tror jag att det kommer att lösa sig, jag ska kämpa in i det sista och jag är inte den som ger sig i det sista taget för jag hatar att förlora.

Jag hoppas att det kommer att bli bra, jag får försöka tro att mitt år 2010 blir som jag vill. För år 2010 blir precis så som jag vill att det ska bli!

Är jag bitter? Är jag otacksam? Är jag självisk?
Ja, det är jag. Det borde jag verkligen sluta med! Jag blir arg på tjejer som har pojkvänner, arg på de som hittar tillbaka till sin bästa vän, arg på de som njuter av en härlig utgång. Medan jag blir bitter för att inte julgransbelysningen fungerar som den ska. 
Jag blir arg på människor jag tröttnat på, arg på människor som enbart tänker på sig själva och arg på människor som inte kan hålla tider eller tänka två steg frammåt. 

Egentligen är jag inte såhär, jag vet det. Egentligen är jag en snäll, trevlig och vänlig person som glädjer mig åt andras lycka. Tydligen inte den senaste månaden. Jag vet att jag måste andra på mig, bli så som jag var förut. För jag vill kunna glädja mig åt andra utan att få ett sting av förakt i mina ögon.
Jag måste!

Jag har storstädat hela dagen! Jag började klockan 12 och nu är jag äntligen klar efter att ha rensat lådor, hyllor och flyttat om böcker. Gjorde även en låda redo att kallas Räkningar på så nu känner jag mig verkligen vuxen. Jag fick också hem en avi om att jag kan hämta ut mitt körkort, hmm hjälp! Det får ske imorgon då jag ska vaccinera Mischa och fika med Erica, mysigt!
Nu ska jag ner på stan (varför utsätter jag mig för det?!) och trängas med alla andra som är ute i sista minuten. Wish me luck!

Idag ska jag baka knäck och måla om mina naglar. Sen ska jag nog börja redigera lite projekttexter också så att jag får det gjort.
Mischa är så söt när hon nyser, visst är det mysigt med katter?
Ibland när jag kliar henne på magen så slickar hon på min hand, jag tror att det betyder att hon säger tack .. eller något

Nu är jag rätt så glad. faktiskt. Imorgon är jag "ledig" och två dagar framåt är det bonde på kvällen ♥ Idag hade vi julmys med klassen och Johanna, tvålen var faktiskt väldigt god när jag duschade :) LOVAR! ♥
Och Paradise, paradise, paradise, paradise .. Vilka intriger, vilket drama. Vem ska jag diskutera Paradise med när Carro drar över en sväng till Australien och chillar? Nimco?

Nästa vecka är det julafton och då ska jag baka julgodis, inte på julafton alltså utan innan. Sen ska jag ju hinna med lite svenska rapport och skinner och krönika och religion, men vad gör det? Nada som Macarena hade sagt.

Snart måste jag skriva om nyår. Och om hur mycket allting kan förändras på ett helt år. Ett bra år (och det dåligt år utan dig ♥)

Imorgon börjar vecka 50. Sista veckan i skolan och efter tisdag är jag lugn, innan dess är det prov, läxförhör och krönikor som ska skrivas och läras in. Jag har aldrig längtat efter ett lov så mycket som nu, aldrig. På fredag ska jag mysa med några favvosar på landet och onsdag-fredag är jag bänkad framför tvn klockan 8 då det är bonde söker fru. bästa bonde söker fru 


sjuttio-tre dagar kvar ♥

det är jävligt synd att jag inte är kristen. på riktigt! för om jag vore kristen, på riktigt, då skulle mitt framtida yrke kunna vara präst. jag tror att jag skulle passa bra som präst, dock om jag vore kristen, något som jag inte är. Det är inte heller någonting som jag skulle vilja bli bara för att bli präst.

det verkar intressant att vara präst, hjälpa människor i både med- och motgångar och framför allt möta alla dessa olika människor, små bebisar till vuxna och åldrande. levande och döda, glada och sörjande. 
inom präst yrket har jag allt som jag vill ha ut av mitt arbete, mitt yrke och det som jag kommer att syssla med en stor del av mitt liv. 
jag vill möta människor, alla olika slags människor och hjälpa dem. ta del av deras glädje eller sorg och finnas där som en stöttande mur. jag vet att det låter klyschigt, men jag vägrar sitta bakom ett skrivbord resten av mitt liv eller göra exakt samma sak under alla mina arbetsår. jag vägrar.  

därför tror jag att jag skulle bli en bra präst. jag tror att jag skulle kunna bli en väldigt omtyckt präst.
det är bara jävligt tråkigt att jag inte är kristen.

sket ju han i, loverboy

Egentligen vill jag blogga som jag gjorde förut. Skriva några inlägg om dagen, skriva av mig när det kändes jobbig men även när jag var glad. Jag känner en distans hit, jag vågar inte riktigt öppna allt, visa vem jag egenligen är och skriva vad jag egentligen känner. Kanske är jag rädd. Jo, jag är rädd. Rädd över vad andra ska tycka, rädd över vad andra ska tänka.
Men har jag inte kommit över det där? Herregud, jag är 18 år och egentligen ännu äldre! Kanske kommer jag aldrig att komma över den där gränsen, gränsen som säger att det är för nära inpå, att det känns för mycket. Att ni kan ta en alldeles för stor del av mig. Veta för mycket om mig. 
Jag vill så gärna skriva som förr, men jag har så lätt att falla tillbaka. Inte se när det blir för känsligt och närgående. Kanske måste jag, eller har jag redan gjort allt det där?
Jag ska försöka roa er på bästa sätt, men jag måste få skriva på riktigt ibland. Så att det känns.