våra hjärtan slog lika hårda slag.










foto: jag

ni håller oss vid liv.

Nästintill 100 mil. Ett tusen kilometer färdades vi för att leva lite extra. Sen stod dem där, införda matchande skjortor och jackor och allting blev bra tillslut. Allting var perfekt och ingenting annat betydde någonting just för stunden. Vi var där, på tredje raden mellan de två som vi alltid står vid. Dom stod framför oss och vi kan inte gå utan er luft i våra lungor, vi kan inte stå om inte ni ser på. I fredags levde jag på riktigt igen. Allting var alldeles för lugnt och så fint än vad det brukar och jag väntade hela tiden på att någonting skulle förstöras, att någonting skulle bli fel. Men ingenting hände. Allting var så bra det kunde bli.
Klockan slog 747 och det var en av de vackraste stunder i mitt liv, Ni kan skratta om Ni vill, Håna oss Vi rör oss Ni står still…  NI HÅLLER OSS VID LIV.

- Den här låten vill jag tillägna min mormor och morfar. Det här är M.

Jag bröt ihop och de fyra minuterna var de jobbigaste i mitt liv. Jag kunde aldrig föreställa mig att en låt kunde få mig att uppleva såna känslor igen. Speciellt när den spelades live. Men det var säkert bra det med, det finns en mening med allt. Tror jag.

Jag måste få drömma min egen dröm och de gick av scenen tillsammans med fyverkerierna som smällde mot himlen. Med skakiga ben gick vi mot bilen med tre främlingar som fick placeras i baksätet och färdas mot Helsingborg, en av de finaste städer jag sett nattetid. Mitt i natten påväg hem pratade jag och Elin om känslan och om allt det där som ingen annan förstår. Det som det inte finns några ord för på det här jävla språket, Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.

äh vi kör igen.



heros

tre dagar och innan dess får sami gärna skala av sig muschen, det ser ju förjävligt ut. jag vill ju gärna klara av att titta på honom när jag ändå åker 40 mil för att leva lite.


12 dagar.



Varje gång du möter min blick, hör jag ditt hjärta ge mig blod.
Helsingborg. Sofiero slott. 6 augusti 2010.

som en elektrisk chock genom skelettet.



36 dagar kvar.


längesen vi sågs.

Ibland dör jag lite grann, när din tunga halkar på en bokstav i mitt namn.


jag måste drömma min egen dröm.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Jag är ganska så tom.
Jag fick läsa en recension skriven av en som verkligen vet i gårdagens tidning. Det var fint.
"Vi ska alla en gång dö" lyder refrängen, mantrat, credot, som vi aldrig vill sluta sjunga och det är märkligt upplyftande. "Vi ska alla en gång dö". Det är svårt att föreställa sig att det även gäller Kent.

Vi hade flyt. 15 minuters köande och tredje raden var vår. När man väl sitter där i väntan på förband spelar det ingen större roll, ingenting spelar någon större roll. Nervositeten blandas med förväntan och pulsen ökar i takt med tiden, tiden som är kvar.
Förband och tjejerna framför som först var fiender blev helt plötsligt kompisar efter hårsnoddar och knutar.

Jag hade faktiskt glömt bort vad lycka var i onsdags, men jag blev snabbt påmind såfort de kom på scen. Känsla. Lycka. Glädje. Sorg. Förtvivlan. Lycka. Lycka. LYCKA!
Saker man ser och Jocke har aldrig varit sötare när han skrattar och inte heller Sami när han ler. Problem med tekniken och Dom andra uteblev.
Kärleken väntar och tårarna rann ned för kinderna när allt det där kändes för mycket och Erika höll min hand krampaktigt och klappade min rygg när han står framför mig och sjunger de jobbigaste orden för stunden.

Världens finaste blogg fanns i vimmlet med sitt sockervadds hår och hennes ögon lyste när jag bekände mig för henne och kramen hon gav mig var varm och på riktigt. Det kändes bra även fast jag mest yrade om sthlm och allt annat som var mindre viktigt.

Sen var det över och jag var mest rädd för att bensinen inte skulle räcka enda hem, men efter pinsamma tank locks förfrågningar löste det sig med både bensin och betalning. 
Nästa gång vill jag kanske ändå ha en sittplats och slippa alla dumma människor och all svett och allt tryck. Men vi får se, men det är inte över än. 
Jag måste tro att det kan hända, jag måste drömma min egen dröm
 

kärlek
 


hjärtslag.



typ bara bilder på Jocke, men vad gör det då? För när ljuset släcks så ska du vara min ♥
foto: jag

takk.



tre dagar. takk. känsla.


men den här drömmen är vår.

nio dagar.
linköping.
cloetta center.
kent.
lycka.

hjärta.



foto: jag

det är vackert ibland.

Igår. 25/2 tvåtusentio. Annexet. Globen. Stockholm.
Lång väntan som nu är över, konstigaste insläppet som jag någonsin varit med om och för fulla killar i vimmlet fick mig att vilja åka hem efter några minuter. 
Den döda vinkel började spelas och då började jag känna igen känslan igen. Inte den bästa någonsin men det var fint, det var konstigt och det var ungefär som vanligt. Utan Erika dock och utan de första raderna, men jag klarade mig fint. 
När de röda svalorna föll från taket insåg jag att det här är någonting som jag lever för ibland. Den här känslan, den här spänningen och den här lyckan. 

Citerar Joakim Berg - "Tack som fan!" 


28 dagar.

Imorgon är det två år sedan jag satt i bildsalen och lyssnade på Mannen i den vita hatten för första gången. Herregud, det känns som flera år sen. 18 dagar senare stod de på scen och jag stod tryckt mot det kalla staketet längst fram och upplevde en av de allra finaste kvällarna i mitt liv.  
Om 28 dagar kommer jag uppleva allting igen och det känns ... ja, väldigt bra. Ikväll ska jag boka bussbiljetter och sedan är jag verkligen redo. Lycka, ren jävla lycka.


sextio.nio.


förövrigt.

100 dagar kvar idag ♥
kommer gå sjukt snabbt! 

uno.


syre.

turnepremiär. 119+13 dagar kvar. förstår fortfarande inte. sthlm och link. två gånger.
hjältarna

luft.

äntligen. som vi har väntat och nu, inte en dag försent ochh så kommer bomben. tack, det här behövdes verkligen. nu känns allting så mycket enklare, tänk vad lite musik kan göra.
32 dagar kvar tills Röd släpps och bara en vecka tills vi kan boka biljetter till turnen. 4 månader och 20 dagar innan första spelningen.
luft. ni hjälper till att andas.

repeat.


saknad.

Den första augusti var det ett år sedan. Igår var det ett år sedan. Ett år sedan en av de bästa dagarna i mitt liv. Tack för att ni gör det ni gör, sluta aldrig!
Ta mig tillbaka ♥

Tidigare inlägg
RSS 2.0