Idag är jag gladare. Jag vet inte ifall det beror på att det är julafton eller ifall det är för att imorgon är det juldagen och juldagen är = hugo.
Jag har fått fina klappar som är välbehövliga men julkänslan har aldrig infunnit sig i min kropp. Pappa sa att det var för att jag börjar bli vuxen, men det vet jag inte om jag tror på. Jag tänker mest på alla de ensama människor runt om i världen som inte har någon att fira jul tillsammans med eller har ens råd att fira jul. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när nära och kära får julklappar för tusentals kronor som enbart är till för att få en uns lyckokänsla i kroppen under ett par timmar och som sedan är som bortblåst igen imorgon kväll.

Min pappa kanske har rätt, att jag börjar bli vuxen när jag inte bryr mig speciellt mycket om vare sig maten eller klapparna. Visst låter jag klyschig men för mig är det sällskapet som räknas ♥ Kanske var det inte mitt år i år med julen, kanske var det för att två nyckelpersoner fattades och kanske var det för att det kändes ovant med snö på självaste julafton!

Samtidigt önskar jag att jag var fem år igen och varit rädd för tomten och känt ett lyckorus i kroppen bara någon nämde julafton. Så jag unnar varje unge, stor som liten, att de fick en fin julafton tillsammans med deras familj, vänner och släkt. För det var när jag var liten, det var då julen betydde som allra mest!